Hej då Mormor

 
Den 5e augusti så gick mormor bort. Behandlingen hon fick hjälpte inte, fast vi hoppades in i det sista. Ibland glömmer jag bort att hon inte finns med oss längre och det känns som att hon är hemhemma och att jag kan åka och hälsa på henne när som. Och så kommer jag på att det inte går längre och då är saknaden enorm. Eller när man tänker på saker som hon brukade säga och göra. Saker som vi brukade göra, saker som vi skulle göra. Och saker som vi inte gjorde, eller som jag inte gjorde, varför ringde jag inte henne när hon låg på sjukhuset?!? Tur att jag åkte och hälsade på henne iaf, men då var hon ändå rätt pigg så jag trodde att hon skulle bli bättre. Att hon skulle kunna komma på mitt fölsedagskalas. Att jag skulle få träffa henne MINST en gång till. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner väl lite så som prästen sa på begravningen; Man känner saknad och sorg, men också glädje för all tid man fick tillsammans. 28 år hann jag att bli innan hon försvann. Det är många som förlorar sin mormor långt innan dess. Så nu gäller det att ta vara på minnena, samtidigt som man skapar nya minnen med de nära och kära. Och främlingar såklart! Förutom detta så har 2013 vart det bästa året hittils, som ni vet, jag ska berätta mer om allt som har hänt, men just nu så känns det här för sorgligt för att jag ska kunna skriva ett glädje-inlägg :) Kommer nog i slutet av året skulle jag tro!
 
 
 
Han säger det rätt bra den dära Robbie...
#1 - - jonas:

Hej Paffi. Råkade hamna här via din länk på fb. Fint skrivet om din mormor. En påminnelse då och då om att ta hand om det vi har. Tänk att vi har känt varandra i 13 år.